När jag ser tillbaka på de senaste femton åren kan jag knappt förstå hur långt klubben och supportrar har kommit. Det känns nästan overkligt att tänka på hur det var då, när ekonomin blödde, läktarna gapade tomma och snacket i stan om VSK mest handlade om problem, bottenstrider och konkurshot. Ändå var det något som höll allt flytande. Kärleken. Hoppet. Och tron på att det faktiskt betydde något mer än bara fotboll.
