Är nyligen hemkommen efter nästan tre veckor i Nepal där målet var att vandra upp till baslägret på Everest (5365 m) samt bestiga toppen Kala Patthar (5545 m). Tyvärr blev min kropp allt för mycket påverkad av höjden för att jag skulle kunna nå hela vägen fram. Min vandring vände i Gorek Shep på 5200 meters höjd. Kändes inte alls roligt att ha flugit över halva jordkloten och gått i 10 dagar för att sedan få ge upp med 3 timmars vandring kvar till målet. Men i det skick jag var skulle det varit idiotiskt att tvinga kroppen vidare så beslutet att stanna var rätt. Men för att ta det hela i rätt ordning så kommer här en redogörelse dag för dag. Vill du titta på bilder så finns det upplagda i mitt album Everest Base Camp.
Dag 1 – Ankomsten till Katmandu
Efter en lång flygning med en riktigt seg mellanlandning i Doha så landade vi på Tribhuvan International Airport i Kathmandu. Visumet var ordnat hemma i Sverige och på planet hade vi fått ut en blankett som skulle fyllas i så jag trodde att det helt enkelt bara skulle vara knata rätt in i landet utan krångel. Men när jag kom fram till passkontrollen visade det sig att det var ytterligare ett inresedokument som skulle fyllas så det var bara att fylla i detta och sedan ställa sig i kön på nytt. Väl igenom passkontrollen var det dags att hämta väskan. Så fort jag närmade mig högen av väskor, bagageband fanns inte, så kom det fram flera som gärna vill hjälpa till men som vi vänligt tackade nej till. Men detta var bara en försmak av vad som hände när vi klev ut genom dörrarna. Det som mötte oss var en halvt chockerande blandning av människor som vill köra taxi, bära väskor, sälja hotell och jag vet inte allt. Med en rätt ordentlig stressnivå så blickade vi ut efter skyltar märkta med Mountain Delight men hittade ingen. Vi flydde in i ett litet rum där vi började leta efter telefonnumret. I en röra av folk som viftade med telefoner för att hjälpa oss ringa så dök den upp en kille från vår arrangör och som guidade oss genom folkhavet till en väntande buss. Vi fyra gick i en tät grupp för att försvara oss mot alla som drog i väskorna som de mot betalning ville bära. Efter en del väntande i bussen på att gruppens alla elva deltagare skulle ansluta så rullade vi iväg mot hotellet.
Det blev en rätt skumpig resa på dåliga vägar genom en stad som var i sämre skick än jag hade väntat mig. De skräpiga gatorna kantades av fallfärdiga hus med små butiker som krängde allt möjligt. Även gatan där Moon light hotel låg var i allt annat än bra skick, en gång i tiden var den nog asfalterad men nu klev vi ut på en ytterst gropiga grusväg. Vi knatade in genom en gränd och kom in på en lummig innegård som var betydligt tystare än gatan utanför. Rummen var helt okej och det var skönt att vila ett tag innan vi knatade iväg till resebyråns kontor. Där fick vi en kort genomgång innan vi gick en guidad tur genom Thamels myllrande gränder, området där de flesta turister bor och rör sig. Efter en kall öl och en tallrik stekt ris på en takterass var det med trötta huvuden vi knatade tillbaka till hotellet. Många intryck skulle bearbetas så det var skönt att krypa ner under täcket och sluta ögonen.
Dag 2 – Tempel i Katmandu
Efter en god natts sömn och en ordentlig frukost var jag redo för en ny dag med många intryck. På schemat stod en guidad tur till två tempel. Ett hinduiskt och ett buddistiskt. Av Nepals invånare räknar sig 89,5 % som hinduer och 5,3 % som buddhister men många kör en kombination av de bägge. För mig som inte alls är troende är det fascinerande att se och uppleva den helt andra sidan av skalan. Vi besökte först ett hinduiskt tempelområde där det första som mötte oss var kor och apor som knatade fritt på gatan och tuggade i sig mat från sophögarna. Själva templet fick bara troende hinduer gå in i men det var väldigt intressant att se människorna som utförde olika form av heliga riter inklusive bad i floden samt att vi på håll såg röken från kremeringseldarna. Ett annat intressant fenomen var att det i området fanns en del heliga män som man inte fick fotografera, kännetecknet var att deras ansikten var målade med aska. Det där med fotoförbudet var dock bara en pengafråga. Så fort man bar en kamera och tittade åt deras håll så användes den välkända gesten med två fingrar som gnuggas mot varandra. För de turister som gav ett bidrag så ställde de snällt upp på att låta sig fotograferas.
Efter att gått igenom hela tempelområdet tog vi en kort busstur till en fin vit buddistisk stupa omgiven av butiker och skolar. Bland annat besökte vi en konstskola där några i gänget köpte tavlor med buddistiska motiv. När vi sedan anlände tillbaka till hotellet var det dags att hämta den utrustning vi skulle låna. Då det enligt uppgift skulle bli upp mot 15 minusgrader på nätterna så valde jag att låna dunjacka och sovsäck inklusive fleeceinlägg. Jackan och sovsäcken blev välanvända under vandringen men det extra fleeceinlägget kom aldrig riktigt till användning. De nätter då det var kallt valde jag istället att sova i underställ för att toabesöken inte skulle bli allt för kalla. Att i ett nollgradigt rum lämna värmen i sovsäcken för att besöka en ännu kallare toalett gjordes lite skönare med understället på.
Dag 3 – Att landa på Lukla Tenzing-Hillary Airport
Jag är normalt sett inte ett dugg rädd för att flyga men inför denna tur var jag inte helt avslappnad. Det började med att jag innan resan googlade lukla airport och möttes av ett youtube-klipp med rubriken No. 1 Most Extreme and Dangerous Airport! Självklart kunde jag inte låta bli att titta på filmen samt leta upp mer information. Det stod snabbt klart att det här inte var någon vanlig flygplats, här möts man av en 460 meter landningsbana med 12% lutning med stup i ena änden och klippvägg i den andra. Nervositeten blev inte bättre av att planets ena motor inte startade som den skulle men efter någon form av snabbjustering fick vi klartecken att lyfta från Katmandu. Hela incheckningsprocedurer var också en aning kaosartad och ostrukturerad men vår alltid lugna guide Mohish styrde oss galant genom det hela. Våra väskor var med hela vägen fram till planet men av någon anledning kom inte alla med när vi flög iväg, en teori är att de var osäkra på hur mycket kraft de hade i motorerna så de höll planet så lätt som möjligt.
Efter en förvånansvärd stabil luftfärd sniffade vi så nära över en bergskam att man nästan började lyfta på fötterna. Efter det bar det av rätt brant neråt mot Lukla, omgiven av höga berg finns det inte utrymmen för misstag men med en bestämd duns följd av en kraftig inbromsning och sedan en högersväng i ovanligt hög fart så blev det en unison utandning när planet slutligen stod still på marken. Tror inte någon passagerare i planet tog ett andetag under turen sista 20 sekunder. Väl ute ur planet knatade vi iväg för en kopp te och en pannkaka innan vi startade vandringen neråt mot Phakding . Ja det står neråt, det känns lite onödigt men första dagen består av en lätt vandring neråt till Phakding som ligger på 2650 m och där gör vi vår första övernattning uppe i bergen. Boendet sker under hela vandringen på the-house som visade sig vara betydligt mer bekväma än jag trott. Matsalen är husens mittpunkt och är den enda del som hålls uppvärmd genom en kamin. På alla ställen går det att köpa vatten, läsk, chips med mera samt mot en mindre kostnad ladda telefoner och kameror även om elen måste vara svagare än hemma då laddningen tog betydligt längre tid. På merparten av de tea-house där vi bodde fanns det även tillgång till wifi och dusch. Angående duscharna så var de oftast placerade i något litet skjul med betonggolv och dåligt vattentryck så det blev inga långa stunder utan mer en snabb tvagning för att skölja bort den värsta smutsen och svetten. Sovrummen ligger i långa korridoren och är byggda av träskivor. En svensk brandinspektion skulle säkert ha en del invändningar mot att alla dörrar går att låsa både från insidan och utsidan helt oberoende av varandra.
Dag 4 – Phakding till Namche Bazar
Vandringen fram till lunch skedde i en terräng som vår går beskrev som ”nepalese flat”, d.v.s. enbart höjdsvängningar på under hundra höjdmetrar. Efter att ätit lunch bar det av uppåt efter en serpentinstig som slingrade sig upp mot den hästsko-formade byn Namche Bazar. På vägen passerade vi förbi ett antal kontroller, dels där man ska visa upp vandringstillstånden och dels några militära kontroller. Den militära närvaron i området är en rest från det inbördeskrig som rådde i Nepal mellan 1996-2006 och som slutade med att monarkin togs bort, en ny konstitution antogs och en regering valdes 2008. Ungefär mitt i backen finns det en utsiktsplats där du vid bra väder kan se toppen av Mount Everest men tyvärr var det molnigt när vi knatade förbi. I backen kommer man även för första gången upp över 3000 meters höjd. Det finns ingen markering av detta så du får hålla koll själv via antingen en karta eller som i vårt fall via en klocka med höjdmätare.
I Namche Bazar, som är en relativt stor by med allt från postkontor, apotek, konstutställningar och klädbutiker till en irländsk pub, bodde vi på The Nest, ett tea house i tre våningar med tillgång till varm dusch i ett skjul på gården samt wifi i restaurangdelen. För att bryta av risätande beställde jag en salamipizza som visade sig vara välgräddad och helt salamibefriad men ändå riktigt god. Innan jag reste hemifrån tänkte jag att jag inte skulle ta några tabletter för att ta mig högre upp men det var ju en vacker men väldigt naiv tanke som jag den här kvällen skrotade helt. Höjden gjorde sig påmind och jag fick knapra i mig en treo för att bli av med huvudvärken innan läggdags. För mig som normalt äter tabletter max en handfull gånger per år så blev det under den här resan en ranson som motsvarar många års normalförbrukning.
Dag 5 – Aklimatiseringsdag med första vyn av Everest
Efter att ha rest över halva jordklotet och gått i 2,5 dag så var det nu äntligen dags att med egna ögon beskåda toppen av världen, d.v.s. Mount Everest som sträcker sig 8848 meter upp i himlen. Det hela skedde från en kulle 30 minuters vandring ovanför Namche Bazar. På toppen av kullen finns även ett museum med bilder från bestigningar av Mount Everest. När vi fotat klart de obligatoriska gruppbilderna med Everest i bakgrunden så gick vi vidare mot sherpabyn Khumjung som förutom att inneha världens enda Yeti-huvud även ha traktens enda skola för årskurs 5 och uppåt. Till skolan, som är grundad med hjälp från sir Edmund Hillary och också bär hans namn, går barnen från byarna runt omkring. Från Namche Bazar tar det barnen cirka en timme att gå över den kulle som skiljer byarna åt. Nu är ju det här Nepal och en kulle innebär då runt 250 höjdmetrar som man första ska uppför och sedan nerför på andra sidan.
En bit upp på kullen passerar man Syangboche Airport, landningsbanan är inte mer än en tillplattad grusåker som får banan att i Lukla att likna en fin motorväg. Att landa här på 3,750 meters höjd är inget som jag skulle vilja göra men tydligen händer det till och från att plan landar här. Khumjungs stora och enda turistattraktion är det påstådda Yeti-huvud som finns dolt i en trälåda inne i klostret. För att få titta inne i lådan är det helt enkelt bara att stoppa ner några slantar i en dricks-låda så plockar vaktmästaren fram en nyckel. Själva huvudet är inte mer än en brun hårig boll. Kan vara allt från en rysk pälsmössa till hopsydda gethudar, vilket det enligt ett DNA-test lutar åt att det är. Det här blev också dagen då jag slog mitt tidigare höjdrekord och varje steg uppför blev ett steg upp i en okänd miljö.
Dag 6 – Namche Bazar till klosterbyn Tengboche
Det här blev med facit i hand en av de absolut finaste vandringsdagarna på resan. Efter en kort backe i början så når man ett ledavsnitt som är lättgånget och med helt otroliga vyer då man går på kanten av en djup floddal och lyfter man blicken så landar den på långa rader av höga toppar som förutom Everest även innefattar bland annat Lhotse och Ama Dablam. Den förstnämnda är med sina 8 516 meter världens fjärde högsta topp och den senare är ”bara” 6 848 meter men anses vara ett av världens vackraste berg och dessutom tekniskt svårbestiget vilket kräver betydligt mer förkunskap än till exempel Mount Everest. Fram till lunch går man på en bred och fin led som en man tagit till sin livsuppgift att göra så bra som möjligt. I över 30 år har han samlat in gåvor från turisterna för att på så sätt finansiera arbetskraft som gräver och bygger på vägen. Sista biten innan lunchuppehållet bör det av neråt för att komma ner till den bro som leder över floden.
Om du inte tappat aptiten på grund av höjden så se till att äta ordentligt för efter lunch finns bär det av uppför igen och det med besked. Drygt 600 sega höjdmetrar ska besegras och det är jobbigt nog med en frisk kropp men tyvärr var det här dagen då gruppens första men långt ifrån sista magsjuka dök upp. Den olycklige var min arbetskamrat Christoffer som med djupt orolig mage tappert kämpade sig upp för backen. Väl uppe på toppen är man framme i byn Tengboche där det buddistiska klostret är byns centralpunkt. Till skillnad från resten av Nepal där merparten är hinduer så är befolkningen uppe i bergen nästan uteslutande buddister. Anledningen till det är att folket här uppe för länge sedan vandrade in från Tibet.
Förutom att titta på kloster hittade vi under vår rundvandring i byn ett bageri som serverade nybakta bullar, helt fantastiskt gott och rekommenderas varmt för den som har vägarna förbi. Kvällsmaten som vi intog i en matsal full med högt pratande ryssar blev också den sista på rätt många dagar som jag åt med god aptit för efter detta försvann den och varje måltid blev en arbetsinsats för att få ner någon form av energi till kroppen.
Dag 7 – Startar dagen med buddistiskt bönemöte, avslutar ovanför trädgränsen
Munkarna, de riktiga i klostret och inte de bageriet bakade, har två gånger om dagen sammankomster som är öppna för turister. Inte ofta man får chansen att bevittna ett buddistisk bönemöte så det var tidig uppstigning som gällde för att sedan ta den korta promenaden till klostret. I entrén satt det stora och tydliga skylar om att det var förbjudet att använda blixt samt filma under ceremonin men som vanligt kan folk inte uppföra sig så en del munkar såg lite bistra ut. Själva ceremonin innehöll mest en massa monotont rabblande av böner uppblandat med att munkarna drack te och vid några tillfällen spelade på cymbaler, horn och trummor. Det var helt klart intressant att ha bevittnat men ingen jag känner något behov av att göra igen.
Vandringen startade sedan i nedförslut genom en rhododendronskog som vid en vandring på våren måste vara helt fantastiskt vacker men som även nu var rätt mysig. Men det blev även de sista träden vi såg på några dagar då vi under eftermiddagen knatade upp ovanför trädgränsen som i Nepal ligger på runt 4000 meter. Dagens slutmål var Dingboche som med sina 4410 meter är den högst belägna byn i området där folk bor året runt. Förutom en huvudvärk som kom och gick samt den bortblåsta aptiten så kändes kroppen fortfarande bra men det skulle gå över snart.
Dag 8 – Tung aklimatiseringsvandring upp till Chhukhung
På schemat stod en aklimatiseringsdag men det blev väldigt långt ifrån en vilodag. Gruppen var rätt hårt sargad efter dels en veckas vandring men mest av magsjukor. På en vandring av det här slaget kommer man fort väldigt nära varandra och får då uppleva en del diskussioner som man inte hamnar i på hemmaplan. Under ett toabesök under natten stöter jag ihop med en av gruppens andra medlemmar och får då frågan – luktar jag skit? Mitt svar blir då det neutrala – nja, det är väl ingen som luktar så bra efter en veckas vandring, men han forsätter då med – Jag menar skit på riktigt, min mage har pajat och jag bajsade nyss på mig och det var inte helt lätt att tvätta sig i handfatet. Som sagt inget man är van att diskutera med en person man träffat för 7 dagar sedan.
Av gruppens 11 medlemmar tror jag det var 7 stycken som promenerade iväg uppåt i vad som blev en för mig en oerhört tung vandring uppåt. Några dagar med dålig sömn och dålig aptit gjorde att energinivån inte var på topp och i kombination med uppförslutet gjorde det vandringen jobbig. Det gjorde det dock lite lättare av att jag intalade mig att varje höjdmeter upp idag snabbare skulle vänja kroppen vid höjden och göra framtiden lättare. Höjdpunkten med dagens vandring var att se den 6,189 höga toppen Imja Tse, mer känd i västvärlden som Island Peak. En av få toppar i området dit det anordnas toppturer anpassade för turister med begränsad klättererfarenhet.
Dag 9 – Upp till 5000 meter
Dagens vandring går från Dingboche till Lobuche med en stigning på runt 600 höjdmetrar. Med tanke på min tunga gårdag gör jag ett för mig väldigt jobbigt val genom att låta systemkameran vara kvar i väskan som bärs upp av våra fantastiska bärare. Allt för att göra ryggsäcken så lätt som möjligt. Under förmiddagen som vi vandrar i svagt uppförslut längs med en bergssida stöter vi nu åter ihop med ryssarna som iklädda mössor med olika djurteman knatar fram till ljudet av rysk eurotechno på väldigt hög volym. Vid lunchen som intogs i Dughla fick vi återigen en påminnelse om att höjden påverkar oss alla då en av gruppens medlemmar plötsligt kort svimmade till och fick ledas ut i friska luften. Men efter en kort vilostund och andhämtning så var han redo att fortsätta uppåt. Faran med hög höjd ännu tydligare då man når upp till Thokla Pass där ett stort antal minnesmärken är resta till minne av klättrare som förolycktats på mount everest. Ett av få namn jag kände igen var Scott Fischer, en amerikansk bergsguide som den 11 maj 1996 tillsammans med ett tiotal andra klättrare dog på väg ner från toppen av Mount Everest.
Det är i trakterna runt Dughla som jag inser att den tunga gårdagen bara var en försmak av vad som komma skall. Under de sista timmarnas vandring upp mot Lobuche blir kroppen allt tyngre och pulsen rusar i varje brant backe oavsett av hur långsamt jag går. Efter många pauser så är det väldigt skönt att till slut komma fram till det tea-house där vi ska bo. Under middagen görs planen för de två kommande dagarna upp. Beslut tas om under morgondagen gå hela vägen fram till Everest Base Camp och direkt tillbaka till Gorek Shep för att på så vis få en natt mindre hög höjd. Efter middagen trappar som vanligt de flesta av fort för att gå till sängs. Nattsömnen blir långt ifrån bra då ag har svårt att få någon ro i kroppen. I rummets totala tystnad både hör och känner jag att min puls inte är i närheten av vilopuls, på 5000 meters höjd med en syrehalt som är runt hälften av den på havsnivå sliter hjärtat med att få ut syre till kroppens alla delar. Det är fascinerande men skrämmande att varje fysisk moment gör att pulsen rusar iväg. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva att något så simpelt som att gå och kissa skulle resultera i en puls i stil med en slutspurt på lidingöloppet.
Dag 10 – Hej höjdsjuka
Med Everest base camp som mål startar vi tidigt för att hinna med hela dagens vandring innan mörkret faller. Jag känner rätt omedelbart att det även denna dag skulle bli en tung dag, med långsamma steg och många pauser tar vi oss ändå till framåt. Det är rätt svårt att beskriva känslan i kroppen, det var inget som likande mjölksyra men ändå var varje steg ytterst jobbigt. Till slut är vi framme vid Gorak Shep där vi ska bo i natt men stannar nu enbart äta lunch innan vi går vidare. Eller det var tanken men så blev det tyvärr inte för mig.
Utan att knappt äta någonting hamnar jag i en paltkoma värdig ett intag av minst två pizzor. Knatar till rummet för att lämna av lite grejer och sätter mig då på sängen för att vila och fundera på om jag verkligen ska gå vidare. Jag tvivlar fram och tillbaka men börjar fundera på att i alla fall testa att gå vidare. Det knackar då på dörren och vår guide kommer in. Mina kamrater som är klarare i huvudet har märkt att jag blivit sämre och inte svarar på tilltal i den takt jag borde göra. Med guidens vägledning tar det tunga beslutet att ge upp tanken om att få besöka Everest base camp, målet med resan och en dröm sedan många år. Att ge upp när bara 3 timmars vandring återstår är såklart ett väldigt förnuftigt och på alla sätt rätt beslut men det en oerhört jobbig stund. Kan inte minnas av att jag fått ge upp någonting på grund av att jag fysiskt inte orkar fortsätta. Att jag sedan verkligen inte gillar att misslyckats gör det inte bättre, att jag innerst inne sedan vet att hur man påverkas av höjden är individuellt och oberoende av hur vältränad man är ger just då ingen som helst tröst.
De andra fick knata vidare utan mig och jag får tydliga instruktioner om att jag absolut inte får sova innan de kommer tillbaka. Med en kropp som känns tröttare än någonsin blir det en utmaning men med hjälp av frisk luft, tedrickande, surfande och läsning så fungerar det rätt bra. Från sen eftermiddagen till ett tag efter solnedgång så kommer de andra tillbaka från baslägret och det är en samling glada men ytterst trötta vandrare som slår sig ner vid bordet. Vandringen från Gorak Shep till everest base camp gick upp och ner för kullar med löst grus men till slut hade de kommit fram till den banderoll som märker ut var baslägret ligger. Tydligen inte alls så mycket att se men en stor känsla att vara där. Efter middagen får jag äta ett piller mot höjdsjuka och sedan äntligen tillåtelse att sova. Jag somnar i det ögonblick huvudet nuddar kudden och sov sedan bättre än jag gjort sedan första natten i bergen.
Dag 11 – Hej magsjuka
När jag vaknar efter en natt med relativt bra natts sömn så känner jag mig bättre i huvud och kropp, eller i alla fall större delen av kroppen. Magen känns väldigt ostabil men ändå får jag i mig hela frukosten. Efter att ha ätit gröt och toast i nästan en vecka går jag nu över till äppelpannkaka vilket visade sig vara ett bra beslut. Men utan att gå in på allt för mycket detaljer så är magen väldigt lös och inte i toppform. När vi ska börja gå neråt möter vi de fyra från gruppen som några timmar tidigare startade en topptur till Kala Patthar. Grabbarna som varit uppe på toppen såg riktigt nöjda ut och förutom en missad väckarklocka och kalla fötter hade det gått finfint. Namngivningen ger en fingervisning av höjdskillnaderna mellan Europa och Himalaya. Det som i Nepal går under namnet den svarta kullen, Kala Patthar, är med sina 5550 meter runt 700 meter högre än det vita berget Mont Blanc som enligt en del, mest fransmän, är Europas högsta berg. Om det är det eller inte beror på om man räknar Kaukasus till Europa eller inte.
Mentalt var det väldigt skönt att det nu bar av neråt igen mot dagens slutmål Pheriche, 900 sköna och lite mer syre-rika höjdmetrar neråt. Skillnaden på att vandra neråt istället för uppför var enorm så vandringen var rätt behaglig för mig. Tyvärr uppstod det problem med en av mina vänner som av någon okänd anledningen fick problem med synen i form av dubbelseende. Scout som han är fipplade han men hjälp av plåster, ståltråd och ett packpåsesnöre ihop en ögonlapp för att på så vis minska effekten. Det absolut värsta med det hela är att dubbelseendet nu tre veckor senare när jag skriver detta fortfarande är kvar och trots många vändor på sjukhuset kan ingen läkare egentligen förklara varför. Det finns dock ett visst ljus i mörkret då läkarna nu ser vissa minskade påverkningar på synnerverna. Nackdelen med att i ojämn terräng gå med ögonlapp är att avståndsbedömningen blir sämre vilket säkert bidrog till den snedtrampning som ledde till att han under resten av vandringen fick vandra med stöd av en stav.
Dag 12 – Pheriche till Deboche
När vi vaknade var det ett tunt fint snötäcke utanför fönster vilket gjorde utsikten riktigt fin. Förutom det var höjdpunkterna under den här dagen att se en grabb i sexårsåldern med total kontroll driva en ko full med packning framför sig samt att på håll se en bergsget som balanserade på kanten till ett stup. I matsalen på kvällen träffade vi på ett gäng svenskar som var på väg upp för bestigning av Island Peak. Vi pratade en del med dem och insåg fort att de var precis lika pigga och förväntansfulla som vi var tidigare.
Före middagen passade jag på att ta en varm dusch för att jag skulle känna mig lite fräschare. Det var riktigt skönt men upplevelsen hade varit ännu bättre om inte rummet var iskallt. Det i sig är inte mycket att göra åt då den delen av huset inte är uppvärmt men om man till exempel haft något annat underlag än betong samt ett duschdraperi för att minska värmeförlusten från varmvattnet. Med dåligt tryck i duschen så händer det inte mycket med värmen i ett 10 kvadrat stort nollgradigt rum. Fördelen är att många hinner duscha då ingen blir kvar särskilt länge. Tyvärr skulle fräschheten bli väldigt kortvarig då magen fortsatt tvingade mig till många toabesök trots att jag utan under två dagar ätit diamor för att motverka diaré. Tyvärr var det inte nog med det för mitt i natten vaknade jag och mådde riktigt illa. Det var då bara att snabbt krypa upp ur den varma sovsäcken för att istället gå till en kall toalett för att kräkas. Om någon just där och då erbjudit en helikoptertransport ner till hotellet i Katmandu hade jag tagit det på studs nästan oavsett kostnad.
Dag 13 – Deboche till Namche Bazar
Höjdkurvan för den här dagens vandring liknar mest en berg och dal bana. Först bär det av uppåt till Tengboche. Efter att ha passerat klostret är det 600 höjdmeter sandig nedförsbacke ner till floden för att sedan vända drygt 300 höjdmetrar upp igen. Där blir det några kilometers vandring på samma höjd innan dagen avslutas med 100 höjdmetrar ner mot Namche Bazar.
Dag 14 – Nepalesisk magmedicin gör susen
Efter att i flera dagar haft en mage i rätt rejält olag så blev det här dagen då det vände. Efter ett skogsbesök för att kräkas så kom vår guide fram och frågade om jag ville prova att ta den magmedicin han hade i läkarlådan. Jag var i det läget väldigt trött på att må dåligt så jag prova glatt den inhemska medicinen. Jag vet inte om det helt enkelt var en slump eller om det var en mirakelmedicin jag fick för redan efter några timmar kände jag mig bättre och till morgonen efter var magen i normal form igen.
Dag 15 – Phakding till Lukla
Den sista dagens vandring var enbart några timmar lång så till lunchdags var vi framme i Lukla. Under eftermiddagen passade vi på att äta en gigantisk och torr muffins på ett café, köpa Mount Everest Whisky samt göra ett besök på Hard Rock Café Lukla. Absolut inte ett certifierat Hard Rock Café men de körde glatt på med både logotype, tröjförsäljning och allt annat som hör till.
Dag 16 – Flygande start i nedförsbacke
Med tanke på det kaos som rådde i Katmandus incheckningshall var det skönt att det var betydligt lugnare i Lukla. Säkerhetskontrollerna var dock väldigt intressanta då det inte fanns någon röntgen för det incheckade bagaget utan det gjordes manuellt. Man fick gå fram till ett bord och öppna väskan. Med tanke på att det enda killen gjorde var att titta ner i väskan och sedan klappa lite på yttersidorna hade man kunnat få med rätt rejäla bomber utan att det märktes. Men antagligen kör det på teorin att ingen turist gör sig mödan att hitta på något sådant här uppe. Till handbageget hade de faktiskt en skanner som dock bara fungerade vid de tillfällen som det inte var elavbrott så långt ifrån allt bagage kollades. Väl inne i vänthallen så tittade vi fascinerat på de plan som med ett grymt tempo landade, lastades ur, lastades i och sedan lyfte på runt 10 minuter. Då plattan på flygplatsen endast rymmer fyra plan så gäller det att få iväg flygmaskinerna så fort som möjligt.
När det till slut blev vår tur så knatade vi ut och hoppade i samma plan som vi flög upp med. Själva starten är väldigt annorlunda då man efter några meter kommer fram till ett krön och efter det så lutar banan nedåt och slutar vid ett stup så redan några meter efter att planet lyft är man 500 meter ovan marken. Väl tillbaka på Moon Light hotel i Katmandu tog vi det lugnt i några timmar innan vi knatade en runda i området för en del shopping. På kvällen tog vår guide med oss till Garden of Dreams, en riktigt fin restaurang med en buffé som smakade fantastiskt.
Dag 17 – Världsarvset Bhaktapur
På förmiddagen fick vi en guidad tur till tempelstaden Bhaktapur där vi bland annat besökte Durbar Square som är med på FN:s världsarvslista. Många fina byggnader men det stördes lite av alla säljare, tiggare och guider som var där.
Dag 18 – 35 år, en levande gudinna och start på hemresan
Förutom att det var hemresedag så var det även min födelsedag. Någon tårta vågade jag inte äta men kaffe och bulle fungerade bra som födelsefika. Även Katmandu har ett Durbar Square och dit kunde vi gå från hotellet. I en av byggnaderna bor en livs levande gudinna som en gång per dag visar sig för allmänheten. Totalt fotoförbjud gällde på den lilla innegården och de inhemska guiderna övervakade allt och alla för att ingen skulle kunna fotografera den lilla flickan. Gudinnan väljs ut efter en lång process som innefattar rätt kast och 40 andra kriterier och är gudinna fram tills att hon får sin första mens. Då blir hon avsatt och en ny flickgudinna väljs fram av prästerna. Middagen åt vi på La dolce vita, en italiensk restaurang som hade riktigt bra pizzor. Med mätta magar rullade vi ut mot flygplatsen och efter många dokument, stämplar och kontroller samt några timmars väntan lyfte vi mot Doha.
Dag 19 Ett stengolv och svensk mark
Klockan 02.45 lokal tid landade vi i Doha. Då planet mot Sverige skulle lyfta vid 8.30 letade vi på ett hörn och sov några timmar på golvet innan vi åt frukost och gick på planet. Även om det blivit rätt dåligt med sömn ville jag inte sova på planet hem för att på så vis underlätta omställningen till svensk tid. Som tur var planet från Quatar Airways utrustade med en mediastation per plats så jag kunde själv välja bland ett helt okej utbud av filmer och dokumentärer. Klockan 14 svensk tid landade vi åter på svensk mark och kramade farväl till de andra i gruppen innan vi hoppade på flygbussen mot Västerås.
Mina tankar om resan
Som du säkert redan lagt märke till så mådde jag stundtals rätt uselt under resan. Jag blev betydligt mer påverkad av höjden än jag trodde och det ska mycket till innan jag ens kommer tänka tanken att göra ett nytt försök att befinna mig över 4000 meters höjd. Men trots detta så ångrar jag inte för ett ögonblick att jag gjorde den här resan. Det har gett mig många nya erfarenheter, båda av hur min egen kropp fungerar samt fram för allt hur andra kulturer fungerar. Ett besök i Nepal gör att man än mer förstår hur priviligerade och bortskämda vi är i Sverige med att allt för det mesta fungerar. Visst har vi problem med att utslagna är hemlösa, tåg inte går och att det blir plogvallar vid snörika vintrar men det är ändå bagateller mot att tiotusentals bor i kåkstäder byggda av kartong, kor som äter från gatornas sopberg och benlösa som måste tigga för sitt dagliga bröd.
Tips för Katmandu
Shopping
Produkter av Kashmir som till exempel scarfar.
Handgjorda träfigurer som till exempel elefanter och buddhastatyer
Restauranger
Garden of Dreams, Kaiser Mahal, Tridevi Marg
La dolce vita, Chaksibari marg
Bamba, Takterass ikorsningen Z-street och Chaksibari marg
Frågor och svar
Svar på några frågor jag fått efter resan. Är det något du undrar över så kontakta mig gärna på mail, twitter eller facebook.
Vem anordnade denna resa?
Bokade resan via svenska resebyrån Pathfinders men arrangör på plats i Nepal var Mountain delight. Rekommendera varmt att boka via Pathfinders. Suverän guide och allt ordnat med transporter, bärare, boende, vandringstillstånd med mera. Innan avfärd arrangeras träffar där man kan ställa frågor och får se bilder från tidigare vandringar.
Hur mycket tränade du inför den resan?
Hade egentligen inget med nepalresan att göra men under året tränade jag inför och deltog i bland annat Vasaloppet, Stockholm marathon och Cykelvasan samt att jag körde styrketräning på gymmet några dagar i veckan. Den träningsnivån är dock inte nödvändig för att klara av vandringen men bra kondition är nog att föredra.
Vilken träning hade du mest nytta av?
Svårt att säga men det är många rätt branta backar både i form av stigar och trappor så jag var glad över att jag körde en hel på gymmets trappmaskin innan jag åkte. Det bästa vore ju att köra i en riktig trappa om man har någon lång sådan tillgänglig.
Hur många liter var din dagryggsäck på?
Den ryggsäck jag hade med mig är på 45 liter.
Behövdes 40+ rygga för dagpackning eller kan det räcka med en mindre?
Det du behöver bära är runt 2 liter vatten, en extra jacka, energikakor och eventuellt kamera . Räcker nog med 30 liter.
Körde du med Camel back?
Jag hade det inte men några andra använde camel back. Då det är väldigt viktigt att få i sig vätska är det nog ett bra hjälpmedel.
Relaterade länkar för vandring i Nepal
Nepals generalkonsulat Sverige – Visumansökan
Vandring till Everest Base Camp – Resan hos Pathfinders
Mount Everest – Information hos wikipedia