Det ljusnar för Leksand

Det är inte bara kvällarna som blir ljusare efter vintermörkret, rapporterna om ekonomin för Leksands IF har gått från svarta krigsrubriker till något som kan liknas vid en ljusning. Kampen för överlevnad är väldigt långt ifrån över men lagets segertåg på isen tillsammans med allt fler positiva signaler gör att fansen får hopp och energi att tillsammans kämpa vidare. Några av den senaste veckans ekonomiska ljusglimtar var följande:

• Insamlingskampanjen Nybygget har passerat 3,5 miljoner insamlade kronor och håller fortfarande uppe tempot med runt 600 000 per vecka,
• Enligt uppgifter från alla möjliga håll kommer rekonstruktionen gå igenom och klubben minskar därmed sina skulder med 50 miljoner kronor.
• Daladerbyt i Globen gav en miljon kronor i vinst för Leksand
• NHL-kontraktet för Filip Forsberg ger klubben 1 462 000 kronor i utbildningsbidrag
• Kvalserieplatsen är i princip klar vilket borde ge mellan 6-10 miljoner i biljettintäkter
• Försäljning av 100 000 aktier ska inbringa minst 2 miljoner till Leksands IF
• En rapport från Rubin Research visar att LIF-turismen drar in 133 miljoner per år
• En serieseger är inom räckhåll vilket ger 200 000 kronor från hockeyallsvenskan

Är det bara Leksand?

Att Leksands IF på vissa håll med varierad sanningshalt och konstiga vinklingar får utstå stort hat och förakt från övriga hockeysverige är skadligt  för varumärket och lite ovant för klubbens fans men det skapar en vi-mot-dem-känsla som inte bara är av ondo. Att Leksands IF under lång tid varit oerhört misskött är nog alla rätt överrens om men att på många verkar det som om att klubben är den enda som fått hjälp från kommunen och skulder nedskrivna. Lite snabb efterforskning visar dock att så inte alls är fallet:

• 2011 gick Södertälje kommun i borgen för ett lån på 48 miljonerna samtidigt som Handelsbanken skrev ner lånet till SSK:s arenabolag med 45 miljoner
• 2012 efterskänkte Oskarshamns kommun 800 000 kronor i hyresskuld för att IKO skulle klara elitlicensen
• Malmö har två rekonstruktion bakom sig.
• Årskiftet 2011/2012 köpte Tingsryds kommun en del av Nelson Garden Arena av TAIF för 3 550 000 för att sedan 12 månader senare halvera hyran för hockeyklubben.
• Växjö Lakers har 256 miljoner kronor i skuld till Växjö kommun, nedsatt avbetalning de första två åren samt 18 miljoner om året i kommunalt bidrag.
• 2011 fick Frölunda låna 20 miljoner av Göteborgs kommun via det kommunägda bolaget Got Event.
• Bofors IK fick 3 500 000 fördelat på 5 år  för att byta namn till BIK Karlskoga plus 200 000 extra vid avancemang till kvalserien.
• Tmrå IK fick i början av 2012  ett driftbidrag värt 4,8 miljoner av kommunen samtidigt som de har en skuld på kommunen på runt 30 miljoner. Lite beroende på partifärg på den lokalpolitiker man frågar har TIK totalt fått någonstans mellan 37 och 100 miljoner av Timrå kommun.
• Örebro Hockey får 1,2 miljoner kronor i elitstöd från sin kommun varje år
• Enligt uppgifter från Leksands kommun får klubben 1 miljon i årligt bidrag bidrag plus 7 miljoner i hyra av istider samt lokal för förskoleverksamhet. Utöver detta har kommunen borgat för ett lån på 8 miljoner som ska gå till en ombyggnation som ska leda till sänkta driftskostnader av arenan.
• Modo Hockey har en skuld till kommunen på 35 miljoner som klubben nu slipper amortera på. Totalt har Modo över 130 miljoner i skulder.
• Mora IK:s fastighetsbolag är på väg att låna 5 miljoner av Mora Kommun för att täcka renoveringar och en akut uppkommen likviditetsbrist.
• VIK Hockey är på väg att få ett oklart stort elitstöd från Västerås stad.

Varför ska spelarna sänka sin egen lön?

Att Leksands spelarlöner delvis är helt vansinniga är det som fått bära all skuld för klubbens usla ekonomi. Att en spelare som Gabriel Karlsson varje år kostar klubben över 2 miljoner kronor är galet. Många skriker på att spelarna ska visa klubbkänsla och sänka sina löner. Det är en vacker tanke men om men ser till de 10 dyraste spelarna, dvs Karlsson, Raffl, Timander, Moe, Kapstad, Hurtubise, Rönnberg, Bergenström, Svedberg och Ryno  så är det väl de två borlängegrabbarna Karlsson och Bergenström som kan anses varit tillräckligt länge i klubben för att med sin status kunna avkrävas att visa hjärta för klubben. Och av Jensa och Gabbe har den förstämda både på och utanför isen visat en kärlek till klubbmärket som ingen någonsin kan och ska ifrågasätta.

Resterande gäng i lönetoppen ihop med Pelle Prestberg är spelare som lockats till Leksand med stor hjälp av en sedelbunt som endast funnits i ledningens drömmar. Att vi på läktaren intalar oss att det är en så stor ära att bära den blåvita tröjan inför oss att lönen spelar mindre roll är även det en vacker men väldigt väldigt naiv tanke. Visst kan Leksands fans underlätta värvningar men i de kringflackande hockeyarbetarnas liv är Leksand bara ett steg i karriärer på väg uppåt eller neråt. Med spelare som till exempel Timander, Prestberg och Karlsson fanns det säkert elitserieklubbar med i budgivningen och då är blev det väldigt dyrt för Leksand att få en signatur på kontrakten. Jag anser att avtal är till för att hållas och det är inte den enskilde spelarens fel att de har höga löner. Om någon erbjuder dig en lön på 50 000 i månaden är det nog ingen som skulle tacka nej och bara vilja ha 30000 i månadslön. Här ligger allt ansvar på sportchefen som erbjuder lönerna och på styrelsen som gett sportchefen en lönebudget klubben inte haft råd med.

Varför den stora hyllningen av Tommy Salo?

Många leksandsfans ger Tommy Salo ett oerhört beröm för sitt jobb som sportchef men jag är inte alls lika imponerad. Visst har det blivit lugnare i den tidigare galna spelaromsättningen, från 44 spelare 09/10 till 20 spelare 12/13, och visst har Salos spelartrupp presterat bra på isen men det beror inte bara på Tommys geniala arbete. Om man ser vilka spelare som kommit in efter det att Tommy tog över som sportchef den 1 januari 2011 så ser man att av truppens åtta dyraste spelarna är det bara Erik Moe som var i klubben när Tommy flyttade till Dalarna. Att ha en lönebudget på cirka 650 000 kronor i månaden för 7 spelare är en nivå som få, om ens någon, annan sportchef i hockeyallsvenskan ens är i närheten av. Att just Erik är den som varit absolut sämst under de senaste åren är dock kanske ett tecken på att Tommy i alla fall kan hitta kvalité, även om det är för stora kostnader. Den i mitt tycke mest prisvärda värvningen är den av Johan Ryno, men den gjordes ju med väldigt god insyn i tidigare kontraktsförhållande via Tommys tidigare uppdrag i Orsarshamn.

Beror alla problem på spelarlönerna?

Men allt är inte bara spelarlönernas fel. En väldigt stor del i den ekonomiska ruin som Leksand nu försöker resa sig ur uppstod i de storslagna planerna med en förvisso fantastisk men ytterst dyr hemmahall. Den byggnad som 2005 invigdes under namnet Ejendals Arena kostade 120 miljoner, heter numera Tegera Arena och har en årlig driftskostnad på runt 12 miljoner kronor. Till att börja med så utgör ju de 120 miljoner en stor del av de skulder på 150 miljoner som klubben nu har samlat på sig.  Att jämföra med andra klubbar i allsvenskan är inte helt enkelt då det finns en stor mängd olika upplägg gällande äganden, fördelning av intäkter från restauranger och kiosker samt fram för allt skick på arenor men några jag hittade var:

• MIF betalar sex miljoner kronor per säsong  i grundhyra för Malmö Arena
• Tingsryd betalar 530 000 kronor om året för Nelson Garden Arena
• VIK Hockeys årshyra för ABB Arena var 2011  ca 3 miljoner
• Djurgården betalar 100000 per match i hyra för Hovet
• Örebro Hockey betalar 20 procent av intäkterna i hyra.

Vad ÖHK och DIF utöver matchhyran betalar för träningstider hittade jag ingen info om vilket även det gör det svårt att jämföra. Ingen av de ovanstående klubbarna äger sin egen arena vilket gör att de helt eller delvis missar intäkter för försäljningen i arenan. Det gör även att försäljningen av reklamplatser begränsas om arenan som i Djurgårdens fall delas med ett annat elitlag. Men till exempel VIK har både intäkter från skyltreklamen samt även pengar in från arenanamnssponsring och restauranger via sin ägarandel i Rocklunda sport och event

För att summera det hela är Tegera en arena som i seriens endast överträffas av Malmös i fråga om skick, komfort, utrymmen och möjligheter men kostnaden är väldigt svår att motivera och beslutet om arenabygget togs av grupp med totalt storhetsvansinne under en tid då en egen arena enligt ”alla” var framtiden. Att äga sin egen arena är en bra affär de 26 dagar per år det är match men resterande 339 dagar är det inte en lika bra affär.

Flertalet husägare brukar ju skämtsamt säga att det egentligen är banken som äger deras hus då det är väldigt få svenskar som kan köpa ett hus utan att ta lån. I snitt lånas det 800 000 per bostad och  i Sverige finns det över 1250 miljarder kronor utlånade i bolån. Att man genom att äga sitt hus eller bostadsrätt får en skuld till en bank ses som helt naturligt och ingen skriker då om att man är på väg att gå i konkurs. Problemet för Leksand IF är dock att klubben byggt ett slott till en kostnad som skapat lån i en omfattning klubben inte kan hantera. Att sedan marknaden för vidarförsäljningen av arenor  i princip är helt obefintlig är både en nackdel och en fördel. Nackdelen är att möjligheten att sälja arenan till en extern aktör nog är helt omöjlig då ingen vill ta risken att äga en arena utan att ha garantier på långvariga intäkter. Klubbens ekonomi och oklara serietillhörighet i kombination med relativt liten möjlighet till andra inkomstbringande evenemang gör ju inte en försäljning lättare.

Svarte petter