Har känslan av att det pratas och skrivs allt mer om Gravel inom cyklingen och att det då uppstår frågor om vad som in egentligen är skillnaden mellan gravel och klassisk mountainbike – eller cross-country (XC) som det också kallas. Och det är inte så konstigt, för det finns flera likheter, men också några viktiga skillnader som påverkar både känslan och utrustningen man använder.
Gravel-leder
För mig är en riktigt bra gravel-led något som kombinerar flera viktiga egenskaper. Jag vill att den ska vara tekniskt lättcyklad – det ska gå att hålla ett jämnt flyt utan att ständigt behöva hoppa av för att ta sig över rötter, stenblock eller för branta partier. Men det betyder inte att det ska vara enkelt. Tvärtom tycker jag att en bra gravel-led gärna får vara konditionsmässigt utmanande. Jag gillar när det känns i benen, när pulsen får jobba och man får kämpa sig uppför långa stigningar eller hålla ett högt tempo på öppna grusvägar.
Min favorittyp av led är den där jag får trampa i ett behagligt men rejält tempo och samtidigt njuta av omgivningen. Naturen spelar nämligen en stor roll för mig när jag cyklar gravel. Jag uppskattar leder som bjuder på variation – där landskapet växlar mellan skog, öppna fält, sjöutsikter och kanske till och med några små byar eller kulturmiljöer längs vägen. Fina vyer och känslan av att vara långt borta från stadens brus gör upplevelsen så mycket mer värdefull.
Det är just den här kombinationen jag letar efter: en led som utmanar kroppen men samtidigt fyller på med energi från omgivningarna. En bra gravel-tur är för mig inte bara träning – det är ett sätt att koppla av, ladda om och upptäcka nya platser från sadeln.
MTB vid Kungsberget
Besökte skidorten Kungsberget en förmiddag under en cykelresa till Gästringland. Hann med några olika leder under besöket.