Finnmarksturen

Finnmarksturen har alltid haft en särskild plats i svensk mountainbikehistoria. Det var länge det mest klassiska och välkända MTB-loppet i landet – ett lopp som var långt före sin tid. När andra fortfarande trevade efter att hitta sin plats i skogen, körde Finnmarksturen redan ett fullskaligt långlopp på stig, grus och skogsvägar i den djupa Bergslagsterrängen runt Ludvika. Loppet lockade under flera år både elit och motionärer, och var under en lång tid det enda riktigt stora MTB-loppet som återkom år efter år. Det satte en standard för vad ett välarrangerat och utmanande mountainbikelopp kunde vara.

Själv har jag tyvärr aldrig cyklat Finnmarksturen, något jag faktiskt ångrar idag. Jag har hört så många berättelser om den speciella stämningen, de långa backarna och de tysta, vackra skogarna som deltagarna fick uppleva. För många blev loppet ett årligt mål att träna inför – och ett givet inslag i sommarens tävlingskalender. Det var helt enkelt en institution inom svensk MTB, och det fanns en självklar stolthet i att ha genomfört Finnmarksturen.

Att det inte längre arrangeras är förstås tråkigt, både för nostalgiker och nya cyklister som aldrig fick uppleva det. I en tid där MTB-lopp växer och breddas över hela landet, är det lätt att glömma de pionjärer som var med och visade vägen. Finnmarksturen var just det – en pionjär som inspirerade andra arrangörer att våga satsa på långlopp och skapa egna MTB-evenemang.

Även om Finnmarksturen inte längre körs, lever arvet kvar. I minnet hos de som deltog, i historierna som delas bland cyklister – och som en påminnelse om hur långt svensk MTB har kommit sedan dess. För oss som aldrig hann köra det, återstår kanske bara att hoppas på en framtida återkomst, eller åtminstone att få uppleva delar av banan på egen hand – som ett tyst hej till ett stycke svensk cykelhistoria.